Vem kan bättre beskriva historien runt Lilla Hyttnäs än Carl Larsson själv? I sin bok ”Ett hem” skriver han så här:

"För några år sedan togo min svärfar och jag oss lite ledigt och reste omkring här i Dalarne, den vanliga turiststråten kring Siljan, men gjorde en afstickare till svärfars födelseort, Sundborn, där han hade ett par gamla systrar boende i en honom tillhörig stuga. Det var en liten oansenlig, ful och intetsägande byggnad, liggande på slaggvarp. Den hette också Hyttnäs-Lilla, till skillnad från grannens stora dito.

Stugan låg alldeles intill en krökning av Sundbornsån, just där denna vidgar ut sig en smula. Allt inomhus var rent och fint, möblerna voro af enklaste slag, men gammaldags och hållbara, arf efter föräldrarna, hvilka bott på en egendom i närheten. Här erfor jag denna outsägligt ljuva känsla af afskildhet från världens buller och larm, som jag endast en gång förr känt (och det var i en fransk bondby). När därför min svärfar föreslog att han för min räkning skulle köpa en halfstor egendom i samma by, svarade jag bestämt nej, och motiverade afslaget med, att endast något liknande denna lilla idyll skulle passa en konstnär. 

Ett par år senare dog den ena systern, den andra ville ej längre bo kvar i ensamheten, och då påminde sig svärfar hvad jag en gång sagt, och gaf mig stugan med allt hvad däri var. Härefter vidtogs genomgripande omändringar under flera somrar, ty stugan måste jag ha såsom jag ville ha den, annars skulle jag vantrifvas i den och det skulle mitt arbete lida på. Nu står stugan färdig – tror jag – men, kära du, innan du ser dig om, hör först en liten predikan om konsten i hemmet. Andra har gjort det bättre än jag, men det kan icke tjatas nog om den saken."