Carl Larsson

– En av Sveriges mest älskade konstnärer genom tiderna

Carl Larsson föddes i Gamla stan i Stockholm den 28 maj 1853. Familjen var mycket fattig och Carl växte upp under svåra förhållanden. Det enda ljuset i mörkret var hans starka konstnärliga talang som visade sig tidigt. Som trettonåring uppmanades han av sina lärare på fattigskolan att söka in på Konstakademiens förberedande avdelning, den s.k. Principskolan.

De första åren på Principskolan hade Carl svårt att finna sig till rätta. Han kände sig socialt underlägsen och utanför men det förändrades när han sexton år gammal flyttades upp till Antikskolan, Konstakademiens lägsta avdelning. Plötsligt började han känna sig mer säker på sig själv och det dröjde inte lång tid innan han blev en av centralfigurerna i studentlivet.

Vändpunkten i Grez

Efter Konstakademien arbetade Carl med att illustrera böcker, tidskrifter och dagstidningar. Han tillbringade också flera år i Paris där han försökte etablera sig som konstnär, men trots att han arbetade hårt nådde han aldrig någon framgång.

Vändpunkten kom 1882 när han begav sig till Grez, en skandinavisk konstnärskoloni utanför Paris. Där mötte han sin blivande fru Karin Bergöö och genomgick en konstnärlig förvandling när han övergav de pretentiösa oljemålningarna och övergick till akvarellmålning. Ett lyckokast som skulle komma att betyda mycket för hans konstnärliga utveckling. I Grez målade Carl Larsson några av sina mest betydelsefulla målningar.

Familjelivet som motiv och inspirationskälla

Carl och Karin Larsson gifte sig 1883 och fick åtta barn. Karin och alla barnen blev snabbt Carls favoritmodeller.

År 1888 fick familjen Larsson ett litet hus, Lilla Hyttnäs i Sundborn, av Karins far Adolf Bergöö. Lilla Hyttnäs blev Carl och Karins gemensamma konstprojekt där deras artistiska talanger fick utlopp i en mycket modern och personlig arkitektur, färgsättning och inredning.

Genom Carls målningar och böcker har Lilla Hyttnäs blivit ett av världens mest kända konstnärshem. Ljuset, Karins fria inredningsstil och det livliga familjelivet, så som det skildras i Carls älskade akvareller, har nästan blivit synonymt med bilden av Sverige.

Huset ser fortfarande ut som på Carls och Karins tid och den som besöker Lilla Hyttnäs idag kan nästan höra de vilda barnskratten och känna doften av målarfärg.

Synen på det egna konstnärskapet

Det är inte alltid den egna och omvärldens bilder stämmer överens. Trots stora framgångar med de folkkära akvarellerna ansåg Carl att det var hans monumentala arbeten – fresker i skolor, museer, andra offentliga byggnader m.m. – som var mest betydelsefulla.

Besvikelsen var stor när hans sista monumentalverk, ”Midvinterblot”, som skulle pryda väggen i trapphallen i Nationalmuseum i Stockholm, refuserades av styrelsen.

I sina memoarer ”Jag” (publicerade efter hans död), uttryckte han sin bitterhet och besvikelse över motståndet mot den målning som han själv ansåg vara hans konstnärliga höjdpunkt. Han skriver:
”Midvinterblotets öde knäckte mig! Med dov vrede erkänner jag detta. Och dock var det nog det bästa där skedde, ty nu säger mig min intuition – igen! Att denna målning, med alla sina svagheter, skall en gång, sedan jag är borta, hedras med en vida bättre plats.”

Och det är bara att konstatera att tiden slutligen gav honom rätt. Efter att Midvinterblot såldes till Japan återfördes den till Nationalmuseum inför Carl Larsson-utställningen 1992. Med hjälp av generösa privata donatorer köpte Nationalmuseum verket av den japanske ägaren 1997. Nu hänger den så slutligen på den plats där den var avsedd att vara och Carl kan njuta av att Midvinterblot äntligen är ”hemma”.